Därför kalkar vi

Försurningen leder till att antalet växt- och djurarter minskar. Arter som flodkräfta, flodpärlmussla, mört och öring är direkt känsliga mot surt vatten eller de höga aluminiumhalter som ett surt vatten medför. Andra arter, rovdjur såsom fiskgjuse och gädda, drabbas indirekt av försurningen när födotillgången förändras.

Vi kalkar för att motverka de negativa effekter som försurningen har i sjöar och vattendrag. Målsättningen är att höja pH-värdet (lågt pH= surt) och att bevara eller återskapa det naturliga växt- och djurlivet. De sjöar som kalkas ingår i en s k regional kalkningsplan. Kalkningen är ett sätt att lindra effekterna av det sura nedfallet. Kalken ersätter till en viss del de försvunna mineralerna. Ju tidigare i försurningsförloppet man kan påbörja kalkningsinsatserna desto större chanser finns det att rädda det ursprungliga växt- och djurlivet. Vissa djur och växter har mycket svårt att återkolonisera ett kalkat vatten eftersom de inte själva kan förflytta sig mellan sjöar och vattendrag.

I vattenmiljön visade sig de första och tydligaste tecknen på försurning och därför har kalkning av sjöarna varit en av de viktigaste åtgärderna för att motverka detta och därmed bibehålla förutsättningarna för liv i sjöar och vattendrag. Kalkning av svenska sjöar och vattendrag påbörjades i större skala 1976.

Sjökalkning

I stora och lättillgängliga sjöar sprids kalken från båt och i övriga sjöar från helikopter. Kalkningen sker i huvudsak på hösten.

Våtmarkskalkning

Våtmarkskalkning sker vid vattendrag eller i områden med enbart små sjöar. Den kalkade våtmarken fungerar som ett filter för det sura nedfallet – när det regnar lakas kalk ut till vattendrag eller sjöar. Helikopter används för att sprida kalken och den största delen av våtmarkskalkningen sker på hösten. Våtmarkskalkning kan ge negativa effekter på vissa mossor och lavar. När en kalkning planeras görs en avvägning mellan de värden man avser att skydda mot vilka skador det kan medföra. Tidigare spreds kalkstensmjöl som dammade och påverkade markerna intill. Idag används istället grövre kalkprodukter som dammar betydligt mindre vid våtmarkskalkning. Därmed minskas påverkan på intilliggande marker betydligt.

Målen följs upp

För att följa upp biologin och målsättningarna med kalkningen görs en omfattande effektuppföljning. Det innebär att vi regelbundet tar vattenprover, utför provfisken (fisk och kräftor) samt tar prover på bottendjur. Kalkningen i länet har en hög måluppfyllelse. I många fall räcker det inte med att enbart höja pH-värdet för att en sjö eller ett vattendrag ska få tillbaka de naturvärden som fanns innan försurningen. För att få tillbaka de växter och djur som fanns tidigare kan det behövas s k biologiska återställningsåtgärder. Det går i första hand ut på att underlätta naturlig återkolonisation, till exempel genom att öppna vandringsvägar för fisk och återställa vattenmiljöer. Ibland är inte ens sådana åtgärder tillräckliga och då måste utslagna arter som till exempel flodkräfta, öring och mört återintroduceras genom utplantering.

Publicerad den 26 januari 2016, senast ändrad den 30 september 2019